Ett förlorande som inte kunde hjälpas

Förra året hade en person som jag har/hade viljat bli vänner med för en lång tid skickat mig ett meddelande ur det blåa, vilket förvånade mig och gjorde mig lycklig. Jag hade ingen idé jag skulle vara på hennes sinne… och till min tur, ville hon veta mitt discord så vi kunde snacka! Jag var så lycklig. Så vi hade snackat och hade kul. Jag ansåg henne ens som min vän, vilket jag inte säger lätt. Det var trevligt i en stund, men sedan kom en punkt där det kändes som jag var den enda som nådde ut. Jag ville snacka med henne mycket men det kändes som jag störde henne eftersom jag var den enda att messa de senaste gångerna. Jag hatar det, den där känslan och att vara den enda som initiaterar. Men på samma sidan... det kändes som vi inte hade mycket kemistri? Det kändes lite klumpigt (i sanhet kände jag mig ängslig på grund av min autism och jag som inte ville förstöra det…kändes som jag var). Jag ville tro att hon bara var upptagen eller hade ingen lust att prata eller prata med mig specifiskt men... jag vet inte... jag minns dagarna när mina vänner och jag skulle lyckligt messa varandra när vi var borta länge. Äntingen så vill människor dig i sina liv eller de inte. Jag antar det inte kunde hjälpas om hon kom att ogilla mig för det inte var roligt att prata med mig, eller hon tänkte jag var konstig eller vad som helst. Jag ville hålla ut med hopp att jag hade fel men det gjorde mig för ledsen i slutet, så jag bröt kontakten. Jag ser inte poängen i att tvinga saker. (Och... jag tycker det inte är rättvist för mig när jag är så investerad i någon. Det är ojämnt och jag måste göra det som är bäst för mig.)

Men det där sagt… ibland… ångrar jag att jag bröt den. Jag önskar att vi fortfarande kunde prata och bonda som jag önskat mig det. Jag önskar att ha, även om det vore bara lite, interaktion från henne och att jag kunde heja henne på. Jag gjorde följa igen hennes konstsocialer, men jag tror inte det kommer hända igen. I'm sad.